Jag är lite fånig

Under större delen av min skolgång blev jag mobbad. Hur och varför spelar ingen roll. Men jag lärde mig att hålla tyst. Att öppna munnen var ofta förenat med att bli nedtryckt på diverse sätt.

Det här hänger kvar. Det är för mig onaturligt att prata i många situationer. Ni som känner mig bra har kanske aldrig märkt detta, av just den anledningen. Dessutom har jag inga problem att prata när jag blir tilltalad. Men att vara den som säger något först är bland det värsta som finns.

Och det här problemet skapar såklart märkliga situationer. Som att jag om jag är bortbjuden någonstans knappt klarar av att tacka för maten förrän jag blir tilltalad. För jag har fortfarande kvar den där spärren. Jag kan sitta och tänka att jag ska säga något, men det kommer inte. Jag kan sitta i över 30 minuter och försöka tvinga mig själv att få fram ett ord, som inte kommer.

Oftast handlar det om att jag är rädd att folk ska tycka att det jag säger är fånigt. Ni tycker såklart att det aldrig kan uppfattas som fånigt att man tackar för maten, snarare normalt. Och det tycker jag också. Men min hjärna håller inte med, och lyder inte när jag försöker klämma fram de där små orden. För jag hittar alltid andra anledningar till varför de skulle tycka att jag är knäpp. Att jag har töntig röst, använder fel ton, tittar konstigt när jag säger det. Vad som helst. Och ofta sviker rösten mitt i den där meningen som jag verkligen fick pressa fram.

Viktor försöker verkligen träna mig i det här. Han märker lätt på mig när jag inte säger saker för att jag är rädd för att säga fel eller låta töntig, och "tvingar" mig att säga. Ibland tar det två minuter, ibland tar det 20. Men hittills har jag alltid lyckats få fram orden, tillslut.

Det kanske är därför jag tycker om att skriva istället...?