Jag är emellanåt mästare på att starta världens tankekedja hos mig själv. Det börjar med att jag läser ett ord (eller saknar ett), och helt plötsligt föds en tanke. Och den tanken leder till en annan, som i sin tur leder mig vidare till en tredje.
Och vips sitter jag här och gråter. Över orättvisa, över "älskarinna-situationer" (som jag och mamma skulle kalla det), över människor jag saknar.
Jag skulle, väldigt gärna, ringa till dig nu. Men vad ska jag säga? Vad ska jag tänka? Och vad ska jag känna?
Kl 15 tänker jag hämta min ögonsten och vi ska titta på Mumin. Det finns inte en människa som inte kan bli glad av den serien. Och Vincents tappra försök att härma vad de säger, med dialekt och allt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Vadå "onödigt känslig"???
SvaraRaderaDu är mänsklig gumman, du har den väldigt sällsyna diagnosen EMPATI!
Du är öppen för både negativa och positiva känslor, var glad för det du för det är otroligt ovanligt.
Hmmm...ang 3700gram, hur mycket vägde lilla V egentligen?