Det är tamejfan inte sant...

Ofelbart slås min lilla bubbla sönder. Som om, bara för att jag har fått ut mina känslor i ord, ska de ryckas ifrån mig.

Jag hatar att kastas mellan trygghet och panik. Jag hatar de dagar som är som en jojo. Å ena sidan har jag sån sjuk ångest över min skolsituation (fem prov på åtta dagar...), å andra sidan är jag så glad att det snart är över. Jag är glad över det jobb jag nog kommer få, men samtidigt så orolig för resten av sommaren.

Men, det är dagar som denna som jag älskar att jag har musiken. Jag älskar att jag kan varenda text utantill. Jag älskar att kunna sjunga med känsla. Och att ingen hör. Så jag kan sjunga ut varenda känsla.

Jag vill bara gråta.

Tänker gå och sova nu. Ensam. Viktor är inte hemma. Imorgon är det tillbaka till "helvetet" (Södertälje, staden som inte är min för fem öre). Tur att jag har Vincent.