Att ha en sport som konkurrent

Vill varna för två saker. 1, rubriken var en liten överdrift, förklaring kommer. 2, inlägget riskerar nog att låta mer klagande än vad jag egentligen menar.

Det är svårt att konkurrera med ett fotbollslag. Det är bortamatch idag, vilket jag vetat om. Matchen är inte så långt från Sthlm, vilket innebär att Viktor eventuellt skulle åka. Även det har jag vetat om.

Med tanke på att matchen är i en såpass närliggande stad visste vi att oavsett om Viktor skulle åka iväg eller inte skulle vi ha större delen av dagen tillsammans. Vi planerade att sova länge, eftersom att båda är lediga (jag har visserligen studiedag). Till brunch lagade jag pannkakor medan Viktor donade med annat. På schemat stod också en kort shoppingtur, som mest gick ut på att jag skulle prova två sorters klädesplagg.

Trots att vi idag fick veta säkert att han skulle åka, skulle vi ha tid med den där shoppingen som jag har väntat på i veckor. Bilen till matchen skulle gå så sent på dagen. Strax innan 13 fick jag veta att han skulle åka hemifrån tidigare. Bara en sisådär två timmar tidigare. Dvs, ingen shopping. Bilens tid kvarstår, men Viktor skulle åka tidigare för att träffa en han ska åka med. Vad de ska göra exakt vet jag inte, och känner inte att jag måste ifrågasätta heller.

Anyway. Den här situationen blir ju lite knepig. Jag missunnar inte honom den här resan, och är verkligen inte sur för att han åker. Fotboll är en så stor del av hans liv, något jag både får och har accepterat. Jag är däremot glad över att han informerar mig och över att jag faktiskt, utöver när det gäller allsvenskan, får vara med så mycket som jag får (jag tycker nämligen också att det är ganska kul med fotboll).
Däremot blir jag såklart väldigt besviken över att de planer vi hade, och som jag såg fram emot så otroligt mycket, bara tillintetgjordes på en sekund.

Därav rubriken. Att ha en sport som konkurrent är lite svårt. Jag har ju, från första sekunden, vetat vad som gäller. Jag har gett mig in i leken, och får leken tåla. Och det gör jag. Men det är klart att jag blir ledsen när våra planer får stå tillbaka såhär, speciellt med tanke på att vi sällan gör något sånt längre. Förra shoppingtillfället, för flera veckor sen, blev också inställt. Och bara gudarna vet när vi har tid igen.

Men jag tänker inte sitta och deppa. Jag tänker åka på den där shoppingen själv. Det kommer inte ens vara hälften så kul utan Viktor (ena saken skulle vi nämligen göra endast för att få ett riktigt gott skratt tillsammans...), men det är ju inte särskilt mycket roligare att bara sitta här. Dessutom är det ju han som missar det roliga, inte jag.


(Och jag vill klargöra. Jag klagar verkligen inte på det faktum att han ska resa, eller att han ens tycker om fotboll. Jag har som sagt alltid vetat. Och om jag har ett problem med det är det ju faktiskt inte han som ska ändra på sig, för han gör allt han kan. Jag får ju vara med emellanåt. Men fotboll är faktiskt hans grej. Och vi måste ju alla få ha något som är vårt eget!)