Idag när vi skulle gå till dagis började Vincent prata om Eddie och Rufus. Det är andra gången det händer sen de flyttade. Det var exakt lika jobbigt att förklara för honom att de har flyttat, som det var sist. Han ville pussa och krama dem innan vi gick, och säga hejdå. Men det gick ju inte...
Jag känner mig lite kluven. Å ena sidan vill jag inte prata om dem, utifall att han tycker att det är jobbigt. Å andra sidan vill jag gärna göra det, eftersom att Vincent verkligen tycker om dem. Vi skulle kunna titta på kort på dem och, ja, prata om dem. Men det kanske är att strö salt i såren? Både hans och mina. Samtidigt som det kanske är ett bra sätt att bearbeta händelsen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Kan vi inte hitta ett lite bättre husdjur som är mer allergivänligt åt pojken? En orm kanske? =P
SvaraRaderaLilla gumman, för det första så lyssna INTE på pappsen för en gångs skull...
SvaraRaderaFör det andra så tror jag faktiskt att lille V bara skulle må bra av att prata om katterna plus att han nog skulle uppskatta att ha kort på dem i sitt rum.
Det är som ett sorgearbete, man kan liksom inte lägga locket på.
Allt har sin tid och även du skulle må bättre av att ha en naturlig relation till deras flytt.
Bamsekramen på lilla du <3