Så kan det gå

Jag och Vincent skulle ju bara göra roliga saker idag. Det började bra, slutade sämre. När jag hämtade honom på dagis var han glad över att se mig, men antagligen inte lika glad som jag. Vi bestämde tillsammans att vi skulle köpa jordgubbar och gå och titta på vattnet. Mata fåglar ville han inte, men gärna titta på dem.

Vi gick till centrum där vi köpte vårt mellis, och även lite bröd utifall att han skulle ändra sig angående matandet av fåglar. Men när vi handlade gårdagens bröd från ett bageri ändrade han sig. Vi skulle inte alls äta frukt. Vi skulle åka hem. Visst, det spelade ju inte mig någon roll, och efter att ha frågat honom om han verkligen vill åka hem gick vi mot bussen. Halvvägs dit skulle han inte alls åka buss... Och han skulle inte göra någonting annat heller.

För att göra en lång historia kort, jag tog honom under armen och gick till bussen. Där slog han mig för att han var så arg, något som absolut inte accepteras. Hans reaktion på att man blir arg är att han ska komma till en, i tron om att allt bara är bra då. Både jag och Sebastian har som princip (eller i vilket fall som jag), att han bara får komma om han säger förlåt först. Säga förlåt skulle han verkligen inte göra, och då får han heller inte komma eller sitta i knät på bussen.

Efter ett tag på bussen kom han på att han skulle säga förlåt ändå, och vi blev vänner. Sen har kvällen flutit på. Vi lagade lite spaghetti tillsammans, köttfärssåsen var klar sen tidigare. Sen har vi hämtat ut ett paket från Buzzador, och till sist duschade/badade vi tillsammans :)

Nu ligger Vincent och sover och jag har som sagt precis pratat med Viktor. Sitter och bara myser av tanken på hans röst.

Imorgon ska jag och Vincent ta tåget till pappa/morfar, och på lördag rör vi oss vidare hem till mamma/mormor :)