Att skiljas som ovänner

Jag vill aldrig skiljas eller somna som ovänner. Man vet aldrig vad det elaka Ödet har för planer. Tänk om man skils åt som ovänner, och så sker en olycka? Jag vet att man inte ska tänka såhär, egentligen, men jag skulle faktiskt aldrig kunna släppa en sån sak.

Den här principen har jag såklart med Vincent. Jag vill att han ska somna med en bra känsla i kroppen. Och jag tar gärna fem minuter av min tid för att sluta fred om han ska iväg till dagis. Om han är ledsen, för något helt annat, så är det en annan sak. Men jag vill inte lämna honom när vi är osams.

Igår hann han aldrig vila på dagis, eftersom att vi skulle till läkaren. Och på bussen tillbaka till dagis (Sebastian skulle hämta honom där efter jobbet), så blev han jättearg på mig. Det fanns inga sittplatser, och ingen var villig att resa sig för en liten treåring. Så han fick stå. Och jag höll i honom, för att han inte skulle ramla. Det passade inte honom, så han blev rasande.
När vi sen skulle gå av bussen gallskrek han fortfarande och skulle inte gå. Resultatet blev att jag lyfte av honom från bussen. Då blev han mer arg, och slängde sig på marken. Ja, sådär fortsatte det.

Väl på dagis var han i upplösningstillstånd. Han storgrät, delvis av trötthet såklart, men också för att jag var arg på honom. Så vi kramades. Han gick över till att snyfta, men fick fortfarande små utbrott av stortjut.
Tillslut ville han själv gå in och leka, men han grät fortfarande. Han snyftade fram ett "Jag älskar dig mamma".

Och den där känslan som jag fick, den hjärtslitande känslan av att mitt barn är ledset pga vårt bråk när jag lämnar honom och vi inte ska ses på en vecka, den sitter fortfarande kvar. Jag har dåligt samvete. Han har säkert glömt det, och har definitivt inte tagit någon skada. Alla bråkar ju, det råkade bara vara vid just detta tillfälle.

Vincent, jag tänker på dig oavbrutet! Jag hatar när du inte är hemma hos mig! Fast jag är glad för din skull, för jag vet hur otroligt bra du har det hos din pappa.