vab

Det blev inte så mycket med det där jobbandet. Redan när Vincent vaknade kändes det som att något var fel. Vi klädde ändå på oss och tog bussen till dagis. Men när vi gick av kändes det som plågeri att fortsätta. Han kved och hade ont i magen och hela kroppen och bara grät, grät, grät. Ynkligare har han aldrig varit. Så jag vabade. För första gången i mitt liv. Visst har jag varit hemma från skolan med sjukt barn, men inte från arbete.

Väl hemma tittade vi bara på film. Och sov. Och sov. Och vilade, tittade på film. Så beslutet var nog riktigt. Nu ligger han redan i sängen och ska sova. Själv ska jag sätta mig med en kopp te och vänta på att Viktor anländer. Perfekt tillfälle för lite läsande...