Sen i måndags är jag en fri kvinna igen. Inget mer sjukhus. Dock är det fortfarande långt ifrån över. Sjukskriven hela oktober, men har redan börjat på praktiken. Det ger mig mer ångest än tillfredsställelse, men jag känner ett tvång att gå. Måste vara där minst 50% för att kunna slutföra min kurs. Min kropp skriker att jag ska ta det lugnt, utnyttja en del av sjukskrivningen, men hjärnan tvingar mig att fortsätta. Det är för min och Vincents framtids skull...