Sen i måndags är jag en fri kvinna igen. Inget mer sjukhus. Dock är det fortfarande långt ifrån över. Sjukskriven hela oktober, men har redan börjat på praktiken. Det ger mig mer ångest än tillfredsställelse, men jag känner ett tvång att gå. Måste vara där minst 50% för att kunna slutföra min kurs. Min kropp skriker att jag ska ta det lugnt, utnyttja en del av sjukskrivningen, men hjärnan tvingar mig att fortsätta. Det är för min och Vincents framtids skull...

Förutom mina två V:n saknar jag Viktors familj (som jag nästan ser som min egen, hihi) rätt mycket. Samtliga familjemedlemmar. De har alla varit så stöttande och högst insatta i det här. Skickar hälsningar i sms och här i bloggen, hör sig för genom Viktor osv. Jag har så underbara människor omkring mig, i form av familj, släkt och vänner. Jag tycker om er alla!

Jag hade bestämt mig för hemgång imorgon. Sa till sköterskan att ta morgondagens prov innan nattskiftet går av, för att ha svaret innan ronden, så att läkarna bara kunde skriva ut mig. På det sättet skulle jag vara hemma innan lunch. Viktor var inte överlycklig, mest ängslig. Tänk om vi skulle behöva komma tillbaka, igen? Jag sa att jag ska hem imorgon. Ca en sekund innan han skulle gå kom den. Smärtan, av den värsta sorten. Den som faktiskt inte visat sig på kanske två dygn. Viktor är om möjligt ännu mindre villig att släppa hem mig. Och jag är kanske inte lika säker längre, även om jag längtar ihjäl mig...

Hört hos morfar

- Vincent, var inte så obstinat!
- Jag får vara spenat!


Lite senare smsade jag och frågade hur min spenat mår.


- Hur mår spenaten?
(Vincent skakar lite ointresserat på huvudet, var för upptagen med en film)
- Vincent, ska du vara spenat?
- NEJ! Jag får inte vara spenat!


Hihi. Det är inte alltid så lätt att vara liten :)

Citat

Tvåårstrots. Rätt jobbigt att genomgå, men rätt kul när man ser hur mycket "lustigt" som sägs.


N: Kan jag få en kram?
V: Nej, jag vill inte kramas mamma!


V: Mamma har inte plåster längre.
N: Jo, vill du se?
V: Mm.
(Jag drar upp tröjan)
V: Nej mamma, jag vill inte ha plåster.


(Vincent ramlar)
N: Ojdå, men det gick bra gubben.
V: NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!


V: Jag vill inte det!
N: Okej.
V: FAKTISKT INTE!


N: Kan jag få en till puss?
V: Nej mamma, nu räcker det!

KÄRLEK

Åh, idag var han här. Min ögonsten. Min älskade Vincent. Vi hittade en lekplats bakom sjukhuset som vi hade en liten picnic med kakor i. Det var så härligt att se honom springa runt i den där lilla parken! Han testade allt, vi åkte rutchkana tillsammans, han gav mig fart på en gunga, gjorde sandkakor... Ja, allt som hör till!

När det var dags att gå tyckte han att mamma minsann kunde följa med. Och när han insåg att jag inte skulle det tyckte han att Viktor kunde följa med. När vi sa hejdå i hisshallen sa han att mamma var tvungen att sova på sjukhuset. Vilken förståelse.

Imorgon kommer han igen. Älskade barn.

Idag hoppas jag på besök av Vincent! I vilket fall som kommer han imorgon. Han bor hemma hos sin älskade morfar i helgen. Idag ska de åka till en reptilmässa, där han ska få titta på ormar och ödlor (fast han lär tro att det är grodor). Det kan tyckas märkligt att han inte varit här tidigare, men på vardagar går det ju inte. Och eftersom att jag befinner mig en bit hemifrån har inte Sebastian haft lust att komma hit. Men nu, nu ska han äntligen komma till mig!

God morgon! Sitter med en kopp te. På tal om det, igår fick jag en present. Viktor hade köpt en jättefin, stor Höganäskopp till mig :) Idag när han kommer ska vi försöka komma ut, om än bara från avdelningen. Han är rätt bra på att köra mig i rullstol. En kväll, när han satt och väntade på mig utanför min avdelning, hittade han en rullstol som han övade på att åka runt i. Det gick tydligen rätt bra tillslut. Synd att man missade den synen ;)

...men ni ska veta att jag känner mig som gamla Agda. Jag har snudd på liggsår, och min enda lycka är att jag lyckats byta till fönsterplats (och det kära vänner är jag överlycklig över!). Godnatt :)

Ännu en natt på sjukhuset. Verkar som att jag blir kvar ett tag. Nu har de konstaterat vad som gör ont, även om de inte kan göra mer än att smärtlindra. Värdena blir saaakta men säkert bättre. Viktor är en tapper man, som troget finns vid min sida i vått och torrt. Han torkar tårar, hjälper mig att duscha, håller droppet när jag går på toaletten, köper godare middag än det serveras här, laddar min telefon med bra musik, försöker uppmuntra och sysselsätta mig, införskaffar alla nya tidningar som kommit ut sen sist jag låg här. Ja, ni ser att listan är oändlig. Även om det här tär på oss som individer och vi smågnabbas över onödiga saker just nu, så har vårt förhållande klarat detta med bravur. Det har prövat vår kärlek och vårt förhållandes tålamod, och vi har klarat eldprovet. Klarar vi det här utan att ens vackla, klarar vi allt. Alla borde få ha någon så underbar som Viktor.

Det ser ju inte så gott ut, men den här broccolisoppan var verkligen GOD! Till efterrätt blir det plättar

Kära vänner. Ni är flera som undrar vad som har hänt och vad som händer nu. Tack för er omtanke! Men just nu kommer jag inte riktigt gå in på det, här i bloggen eller genom kommentarer. Men det är såklart inget livshotande, bara sjukt handikappande just nu. Att åka in och ut som en jojo på sjukhus är inget jag ens önskar min värsta fiende. Att inte veta vad som händer och kommer hända i ens egen kropp, att behöva morfin konstant, tar enormt på krafterna och psyket. Tack och lov för de fina människor jag har omkring mig, Viktor, alla fina vänner, Vincent som säger 'Jag älskar dig mamma' emellanåt, och såklart Sebastian som skickar både bilder och filmer på honom. Min skatt.

Är det någon som blir förvånad om jag berättar att jag ligger på sjukhus igen? Kom hit med ambulans, idag också. Ingen resa imorgon. Läkarna har fortfarande ingen plan, de avvaktar fortfarande. Vad de väntar på är för mig ett mysterium. Luften har gått ur mig, all ork har lämnat kroppen. Hoppet är som bortblåst. Viktor, min riddare, kämpar för oss båda. Jag har gett upp.

Vi får väl se...

Hemma igen, för den här gången. Läkarna vet inte riktigt vad som händer just nu. Därmed vet vi inte heller utgången.

Jag längtar ihjäl mig efter Vincent. Skulle ju varit med honom lördag och söndag. Skulle också varit med honom igår, men eftersom att man inte riktigt vet ville Sebastian inte chansa. Jag förstår honom, samtidigt som jag såklart blev superledsen. Jag vill bara få ha Vincent hos mig igen, det här dödar mig.

Jag måste bli bra nu. Jag orkar inte det här mer. Jag vill återgå till mitt normala liv, typ nu.

Pappa var på besök idag. Tanken är att jag ska få gå hem imorgon. Men den här dagen tog nyss en tvärt vändning. Jag hoppas att det inte äventyrar min hemgång...

En natt på sjukhuset. Slumrar till emellanåt. Sover ca 20 minuter, sen vaknar jag. Ska be om någon form av insomningstablett. Problemet är att jag är under fasta, de vet inte än om en till operation är nödvändig. Lyssnar på Coldplay och försöker sjunka in i drömmarnas land på egen hand. Sov gott mina vänner där ute, tänker på er!

Såhär gick det med att träffa Vincent idag... Inlagd igen.

Tävling

Eftersom att resan ser rätt tveksam ut (jag håller tummar och tår för att den kan bli av!), är jag med och tävlar om en höstresa till mitt favoritställe Gotland hos Engla! En motivering krävs, och eftersom att jag bara länkat till detta inlägg kommer en liten kort redogörelse igen...

Jag opererades nyligen akut. Har mått rätt dåligt efter denna operation och cellgiftbehandlingen som följde med den, och såg verkligen fram emot min och min pojkväns absolut första resa tillsammans, nästa vecka (som vi bokade redan i somras). Men mina värden är inte bra, jag riskerar att behöva cellgiftbehandlas eller opereras igen. Om så är fallet kommer jag antagligen inte kunna åka. Vi får inga pengar tillbaka, och jag har inte råd med en ny resa förrän om typ ett år.

Så nu hoppas jag på en andra chans!

090909

Förra onsdagen opererades jag alltså akut. Kom in efter lunch till sjukhuset, otroligt smärtpåverkad. Övermedicinerades med morfin och stesolid, och mådde därefter. Opererades under kvällen. Själva operationen gick bra, tog inte så lång tid. Man lyckades inte "lösa" hela problemet, men annars gick den som planerat. Tiden efter var ett helvete...

Mellan operationssalen och uppvaket blev jag lite svår att kontakta. De fick ge mig ett läkemedel som tar bort all effekt av smärtlindringen. Ni som känner till VAS, vet vad det innebär om man ligger på 10. Jag låg nog på 11. Nyopererad, och inte ett dugg smärtlindrad. Såg skärmen de övervakade mig på, och minns alla värden och vet exakt vad de betyder. Jag var ju såklart inte döende, men jag mådde riktigt, riktigt risigt. En bild som förföljer mig nu, jag ser de där siffrorna framför mig och vet precis hur illa det är.

Anyway, efter sex timmar på uppvaket fick jag komma tillbaka till avdelningen. Låg kvar i sammanlagt tre dygn, och mådde riktigt uselt. Borde kanske legat kvar ett dygn till, men jag pallade verkligen inte. Besökstiden var mellan 14-19, annars var det bara en evig lång väntan på att Viktor skulle få komma och hälsa på mig. Jag sov visserligen hela tiden, förutom när jag vaknade pga att jag behövde mer morfin.
Åt eller drack i princip ingenting, och hade olika dropp hela tiden.
Pga att allt inte gick att operera bort fick jag behandlas med en låg dos cellgifter (nej, jag har inte cancer). Intramuskulärt. Gjorde så sjuuuukt ont.

Men nu är jag hemma. Jag mår relativt okej. Har fått lämna några blodprov efter operationen, för att följa upp. De ser inte tillräckligt bra ut. På måndag görs en ny bedömning. Vi får väl se om de kanske ger mig fler sprutor.

Det här är så specifik jag vill vara. Mina vänner får fråga, om de vill. Men jag klarar mig. Och jag hoppas att vi kan åka nästa helg. Jag hoppas INNERLIGT att jag slipper en till operation, ännu mer smärta, ännu längre sjukskrivning...

Rehabilitering

Har varit rätt tyst på sista tiden. Antar att jag behövde den tiden att landa. Att opereras akut tar mer på krafterna än jag någonsin hade trott.

Har lite mer än en vecka kvar av min sjukskrivning. Fast praktiken börjar på måndag. Ska försöka vara där några timmar, för att känna in avdelningen och se rutiner osv. Men orken tryter rätt snabbt nu för tiden. Har rätt dåligt blodvärde sen operationen, och det märks snabbt.

Bor fortfarande hemma hos Viktor. Hade nog aldrig orkat vardagen själv. Det innebär såklart att jag och Vincent träffas olidligt lite. Var hos dem i onsdags, och två timmar räckte gott och väl. Somnade på tåget och var helt död när jag väl kom hem igen.
Men imorgon ska jag och Vincent hem till mamma, och sova där. Så vi får åtminstone ett dygn tillsammans, där andra är med och tar hand om honom.

Tänkte faktiskt skríva ett inlägg till. Om själva operationen, eller händelsen i sig.

Home sweet home!

Sovit en natt i en skön säng. Med ett mjukt täcke. Med en mjuk kudde. Och med en varm kropp tätt intill. En kropp som legat så stilla och beskyddande, som att inget mer kan hända mig.

Nu njuter jag bara av det här. Jag uppdaterar er. Kanske ikväll? Kanske imorgon? Jag hoppas att i har det bra!

Idag, efter mitt tredje vårddygn, får jag åka hem. Längtar efter att få ligga bredvid Viktor igen!

Själv tänkte jag sova. Om ca en timme får jag besök. Och dagens promenad på 10 min i korridoren var JOBBIG. Kram på er

Och Sebastian bidrar med kort på min älskade, fina, efterlängtade Vincent.

Underbar är också min pojkvän som ställt upp så mycket han bara kunnat!

Ett blombud kom och väckte mig igår på eftermiddagen. Min extended family är underbar!

Ligger nyopererad på samma sjukhus som jag arbetar på. Väldigt nära min avdelning faktiskt. Hemgång blir nog imorgon. Då kommer det inte finnas så mycket datorork. Vi hörs när vi hörs helt enkelt!

Mot Skansen!

I söndags var jag och Vincent på Skansen, tillsammans med Viktor. Vincent var inte på världsbra humör, mycket trots och testande i luften, men han hade sina härliga stunder.

Vi såg på björnarna, som busade med varandra i vattnet. Mycket roligt tyckte Vincent! Vi såg också älgar, stora som hus, men som enligt Vincent var små. På Skansenakvariet såg vi apor, olmar, krotagiler, fiskar och hajar. Och Vincent klappade en spindel! Vi åt lunch, vi åt glass. Och så har vi sett sälar. Det var nog det enda Vincent var intresserad av, mellan sina humörsvängningar.

Och att åka karusell såklart!

Många äventyr!

Mycket har hänt de senaste dagarna. Jag hoppas att jag får tid att berätta allt för er, snart. Nu bär det av mot Anna och Saga, vi ska leka och fika och mysa alla tre. Sen åker Vincent hem till sin pappa. Själv har jag en inplanerad myskväll med god mat, en flaska vin, film och underbart sällskap.

Det här är bland det absolut bästa som finns. Godnatt!

Konsert igår. Jag, Viktor och några vänner. Trångt, cellskräck. Hörde två eller tre låtar, känner hur jag pressas ihop, sen är det rätt svart. Kommer ihåg vissa fragment. Vaknar upp i en ambulans med dåligt samvete över en massa saker. Att Viktor blivit orolig. Att han missade konserten. Att en ambulans skickats ut, jag mår ju rätt bra. Idag är jag ganska omtöcknad, har ont på många ställen efter att ha fallit ihop, efter att ha släpats ut ur folkmassan, efter försök att skaka liv i mig. Men jag mår bra.

Nyshoppat

Vincent har fått lite vinterkläder. Kan verka lite tidigt, ja visst, men det gäller att passa på när man har pengar. Och medan det finns kvar. Det där är en ond cirkel, eftersom att man vet att många föräldrar är hysteriska såfort overallerna kommer in i butik, köper man redan i augusti. Sagt och gjort.

Polarn och Pyret älskar mig den här månaden. Alla bilderna är lånade från Polarn och Pyrets hemsida!

Nedräkning...

Om exakt två veckor, sex dygn och tolv timmar har jag och Viktor landat i vår huvudstad. Semester! Bara vi två! Gud vad jag längtar.


Puss min älskis.

Dagens i-landsproblem!

Köpte hårfärg idag. Var rätt missnöjd sist jag färgade, så jag valde att ta en färg väldigt nära den jag hade efter att det blivit lite blekt och sådär. Valde ett helt annat märke också. Trodde jag. När jag kom hem såg jag på den förra efterbehandlingen att det är samma. "Jaja, det är ju ändå olika nyanser", tänkte jag då. Och nu, när det snart är dags att skölja ur, ser jag att färgen ser skrämmande lik ut...

Så kan det gå. Jag borde sluta vara dumsnål och färga hos frisör istället. När man inte är nöjd med sitt hår är man bannemig inte nöjd med mycket!


Update: Yes, jag älskar när jag har fel. Den här färgen är mycket, mycket bättre än den förra, så jag måste lyckats ta en bra nyans.

Tävling hos Nikita

Jag tävlar om ett presentkort värt 400:- hos Vimsadekor i Nikitas blogg,
Tävla här du med!

Tidigare i veckan fick jag reda på min praktikplats. Den kommer se sjukt bra ut på mitt CV, bredvid mitt nuvarande jobb. Och den breddar mina tidigare erfarenheter inom sjukvård. Det går rätt bra nu!