Afterwork med min goda vän Björn :)

Första advent

Det blev inte exakt som vi hade tänkt oss idag. Jag vaknade helt sänkt och kunde typ inte gå upp, men kl 15 skulle jag möta Vincent på Centralen så det var bara att bita ihop. På tåget hem bråkade vi (en viss ung herre tror att han kan styra och ställa över allt och alla). All ork bara rann av mig.

Väl hemma lagade jag världens enklaste middag, tomatsoppa, och vi bråkade lite mer. Treårstrots, I love it. Not. När han gick och la sig ville jag bara stupa, men jag hade en del att göra.

Så, nu sitter jag här, mer trött än vad som borde vara tillåtet, och är äntligen nästan klar. Bara tvätten kvar...

Det är orättvist med långbenta människor. Här pinnar jag på så snabbt med mina korta ben att jag nästan springer, allt för att inte missa tunnelbanan som går med kvartstrafik. Från ingenstans dyker en man upp, med långa spiror, och LUNKAR förbi mig.

Snart så!

Snart är natten slut, och jag ska åka hem till Viktor och krypa ner i sängen. Efter att jag har hängt tvätt...

Natten har, tack och lov, varit lugn. Jag fick faktiskt en timmes sömn där runt småtimmarna, mycket behövligt!

Ensam hemma idag på dagen. Funderar på att gymma, utöver att sova alltså. Förstår inte alla som väljer att jobba natt med motiveringen "Jag får ha ett liv om dagarna". Jag sover varenda sekund jag kan, haha. Har ett uppehåll i sömnen på högst två timmar eller så, då jag äter lite. Och tränar, om kroppen orkar. Sen intar jag sängen igen.

De är för härliga

Imorse vaknade Vincent kl 5. Lagom tyckte han. Det tyckte inte jag, eller Viktor för den delen. Lite till fick vi sova, men både jag och Viktor var mer trötta än pigga vid frukosten. Jag som skulle sova natt började få lite panik inombords, hur skulle jag lyckas skrapa ihop tillräckligt med sömn?

Så jag gjorde det enda rätta. Ett "Älskling, kan du snääääälla lämna på dagis så att jag hinner sova?" senare, och det var bara att inta sängen :)

Iväg traskade mina fina killar, och Vincent berättade stolt för mig på eftermiddagen vem som hade lämnat på dagis.

Nu sitter jag på jobbet dårå, och längtar efter honom. Sötot. På söndag ska vi julpynta lite smått och ha adventsfika med pepparkakor. Det blir för övrigt hans andra adventsfika på samma dag, för hemma hos morfar blir det tydligen också peppisar. Somliga har det bra :)

Har verkligen fått erfara nackdelarna med att vara timanställd idag. Aldrig någonsin har det drabbat mig så hårt som denna onsdag. Det dåliga samvetet äter upp mig inifrån, dilemmat gnager, och sveket känns nog tyngre för mig än för Vincent. Idag är allt jag vill att byta yrke, hur mycket jag än älskar det jag gör. Och med de känslorna ska jag om en och en halv timme dra på mig mina gröna sjukhuskläder och hoppas på att jag kan insupa den underbara atmosfären på mitt jobb även idag.

Vilken bloggboom det blev inatt! Nu ska jag äntligen börja röra mig hemåt, mot sängen. Trots att jag sovit dåligt på sista tiden gick natten rätt smärtfritt. Nu är jag nästan pigg. Fast med tanke på kylan som nyss slog emot mig är det väl inte så konstigt... Godnatt!

Snart, snart

En och en halv timme kvar. Hoppas på att hinna med tåget som går 07.25. Längtar otroligt mycket efter sängen. Har inte blivit allt för mycket sömn på sista tiden dessvärre...

Skulle väldigt gärna gå på poweryoga senare idag, men det är mycket tveksamt om jag är tillräckligt pigg för det kl 10.30 :)

Sötnöt

Förresten, dagiskorten har kommit. Helt underbart söt är han, min son :) Han firade av världens gulligaste leende.

Förra veckan vaccinerade jag mig mot svinis, och blev sen sjuk (som de allra flesta). Den natten sov vi hos Vincents morfar, och när han vaknade sa jag lite ynkligt:

- Vincent, gå till morfar. Jag är sjuk.
- Har du feber mamma?
- Ja, jag har feber.
- Vill du låna Huan (Sjuan)?
- Ja tack älskling.
- Här mamma, Huan kramar dig. Vill du att jag ska läsa en bok för dig mamma?

Han vet vad som behövs när man är sjuk :)

Läskigt va?

Visst ser det riktigt ruskigt ut på bilden här under? Det är ett ställe på väg till mitt nya jobb. Jag trivs inte. Efter det här passet har jag fem inbokade pass till, därefter vill jag inte boka några nya utan bara hoppa in vid sjukdom. Om ens det.

Alla jobb passar inte alla människor. Den här avdelningen är inte för mig. Lärorikt arbete, absolut. Men det finns en hel del att ha en hel del åsikter om. Jag låter det vara osagt, för det är egentligen rätt oviktigt för er :)

På måndag ska jag hämta Vincent, och vi ska julpyssla på kvällen tillsammans med Viktor. Eftersom att jag jobbar varenda helg ett tag framöver får vi ta det nu i slutet av november. Det ska bara pysslas julkort, men jag ser fram emot det :)

Dyster väg till ett dystert ställe.

Knäppa vändningar

Ibland vet jag liksom inte var jag står. Vissa saker som händer är helt enkelt för stora för att lämna mig oberörd.

Som det omvälvande beskedet jag fick för veckor sen. Det går fortfarande inte en enda dag utan att jag tänker på det och lider.

Som följderna som kom i och med samma ord.

Eller som att jag inte gillar mitt nya jobb särskilt mycket. Jag får beröm av arbetskollegorna, för att jag är kunnig och viktig. Men mindre uppskattad har jag knappt känt mig på en arbetsplats. Jag gillar det här stället på dagen, mer än på natten. Dock har högre makter fått mig att bara räkna ner passen tills jag går av mitt sista inbokade pass.

Två rätt livsviktiga saker, som kan ställa till så mycket. Men ändå har jag en ganska stark, men luddig, grund där någonstans. När man ser på det rätt krasst så inser jag att jag har de två viktigaste sakerna man kan ha i livet. Ett barn och tak över huvudet för oss båda två. Men jag behöver mer. Jag behöver trygghet. Jag behöver veta vad som händer.

Hej

Vi lever. Dagiskortet togs i tisdags.

Alltså, jag har egentligen inget att säga. Vi lever, och vardagen flyter på som vanligt.

Jag lever!

Har överlevt natten. Enligt schema går jag i en halvtimme till, men eftersom att trafiken hem inte är allt för tät brukar jag gå strax efter sju när ansvaret redan ligger hos dagpersonalen. Alla kontroller är tagna, allt är förberett inför dagens arbete.

Sängen lockar otroligt, fast inte lika mycket som den varma kropp som ligger och värmer upp min plats i sängen.

Kärlek.

Jag längtar bara hem till dig.

Jobb igen

Sitter på jobbet. Funderar emellanåt på om det här med att jobba natt är för mig. Kommer fram till olika saker varje gång, typ. Blir så obotligt trött, men det beror väl på att jag inte är fast på natten utan att jag jobbar både natt och dag.



Har inte varit på jobb ett på typ två veckor. Saknar det. Men jag har jobbat så mycket på det här andra jobbet, vilket såklart också är bra!

Angående inlägget igår, om ni nu hann läsa, så hände något rött chockartat. Jag vet inte om jag fattar det än. Sammanfattningsvis kan man säga att jag för ett tag sen fick ett väldigt omvälvande besked som jag har brottats med dagligen. Hoppas på att stormen börjar lugna sig nu...

Hehe...

Jag måste gå och duscha. Men jag kan inte resa mig härifrån. Jag har nämligen varit och tränat. En timme, booty och core. Alltså, jag är död. Sist jag körde booty gick jag som en gravid 80-åring i flera dagar efteråt. Med tanke på hur mina ben känns nu lär jag gå ännu värre den här gången...

...men nöjd är jag. Mitt gymkort är den bästa investeringen på länge!


(leker ändå lite med tanken att träna ikväll igen, bara för att det verkligen är kul, men om jag överhuvudtaget vill överleva borde jag låta bli ;))

Men herregud...

JULMUSTEN! Hur kunde jag glömma den!? Det är det viktigaste med julen, tillsammans med lussebullarna och de julklappar jag ger bort. Jag älskar att ge bort presenter!

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Att jag ska plugga vidare känns i dagsläget helt säkert. Jag vill nog det. Och varenda gång som jag jobbar på jobb nr ett, det med de gröna kläderna, trånar jag lite efter de blåklädda. Narkosen. Vi har dem hos oss rätt ofta. Och jag är lika salig varenda gång. Idag var jag på SÖS på en bedömning, och såg en narkosläkare komma gående. Jag ser upp till dem, på något sätt. Och varenda gång tänker jag "En dag ska jag också jobba på narkosen!".


(ett annat alternativ hade helt klart varit att gifta sig med en narkosläkare. Men eftersom att min blivande man är blivande ekonom/journalist, får jag väl arbeta på narkosen själv :))

Julen 2009

Jag har aldrig varit särskilt mycket för det här med jultraditioner. Julpynt har känts som ett onödigt ont. Men något händer när man får barn. Allt sånt där känns mycket viktgare. Och redan nu längtar jag efter att få julpynta och pyssla, baka och klä granen.

Förrförra året skickade vi ut fotojulkort, förra året blev det inte ens några. Idag har jag införskaffat saker till årets, som kommer bli något utöver det vanliga :) Vill sätta mig ner nu nu nu och fixa dem tillsammans med Vincent.

Julklappar är som bekant redan klart i princip. Känns bra!

Och julpyntet, ja, det enda som saknas är julstjärnan och glitter till granen. Några fönsterdekorationer ska väl köpas. Tänkte pynta med måtta, men det blir mycket fler ljus till jul såklart.

Sist men inte minst, i år tänker jag banne mig baka julgodis. Allra mest för att det är kul för Vincent, men också för att jag aldrig har gjort det. Pepparkakor och lussebullar har jag såklart gjort, men aldrig knäck och allt det där. Så i år blir det premiär.

Ja, jag vill bara sätta mig ner, slå in julklappar, skriva adresser på julkorten, tända ljus, dricka glögg... Men jag får nog vänta en månad eller så :)