Tacomys

Idag bjöds det på tacos hemma hos familjen Vargavinter. Mina älskade, älskade Vargavintrar. Jag är så blessed som får ha dem i mitt liv. Melissa och Hadi, kanske jordens mest avslappnade människor, och deras små trollungar.

Dagen till ära var Viktor med hemma hos dem. Och Vincent såklart. Det är lycka för mig, även om den yngre var rätt trotsig idag. Mina bästa vänner, och min lilla familj.

Imorgon ser jag fram emot att träffa Nikki, Tindra och Delta. Den här veckan är verkligen underbart planerad. När senast gjorde jag bara sånt här, passade på att njuta av att vara ledig? Dammråttorna samlas under sängen, och jag orkar inte ens bry mig! Jag bara njuter, av att få träffa mina underbara vänner.

...

Tack, din jävla idiot. Allt är som förr igen.

vab

Det blev inte så mycket med det där jobbandet. Redan när Vincent vaknade kändes det som att något var fel. Vi klädde ändå på oss och tog bussen till dagis. Men när vi gick av kändes det som plågeri att fortsätta. Han kved och hade ont i magen och hela kroppen och bara grät, grät, grät. Ynkligare har han aldrig varit. Så jag vabade. För första gången i mitt liv. Visst har jag varit hemma från skolan med sjukt barn, men inte från arbete.

Väl hemma tittade vi bara på film. Och sov. Och sov. Och vilade, tittade på film. Så beslutet var nog riktigt. Nu ligger han redan i sängen och ska sova. Själv ska jag sätta mig med en kopp te och vänta på att Viktor anländer. Perfekt tillfälle för lite läsande...

Får man sova nu?

Funderar starkt på att gå och sova redan nu. Strax efter 06 går bussen till dagis. Undra när man måste gå upp då... Spontant tänker jag att jag borde gå upp typ 05, men alla som känner mig vet att det inte kommer hända. 05.30 lär det bli, och ett herrans liv och stress här hemma.

Fy. Vad har jag gett mig in på. Jag borde bli egen företagare och bestämma mina egna tider ;)

När ska jag lära mig att det räcker?

Inatt arbetade jag på förlossningen igen. Ingen rast och ingen ro. Klockan 15 stapplade jag mig likt ett lik upp ur sängen, klädde på mig och åkte till dagis. Såg fram emot en natts sömn. Någonstans på vägen ringer telefonen. Mitt andra jobb. De vill att jag arbetar förmiddag imorgon. Och jag var inte sen med att tacka ja.

Precis. Jag sa ja. Ibland borde jag inse när enough is enough. Nu får jag ju stå mitt kast imorgon. Lämning kl 06.30 på dagis, sen jobb hela dagen.

Jag ska väl inte klaga, jag har ju turen att faktiskt ha två jobb. Jag har en inkomst. Men jag måste börja lyssna på min kropp. Den orkar liksom inte just nu. Ser fram emot skolstarten, och därmed lite mer fasta rutiner!

Resten av veckan ska jag och Vincent mysa tillsammans med våra favoritmänniskor, mer om det en annan dag :)

Ledsamheter

Lite på tal om förra inlägget vill jag berätta om en sak.

Året var 2004. Det var nyårsafton. En kväll som skulle förändra hela min tillvaro positivt, trodde jag. Istället kom ett av de värsta sveken jag upplevt som en kall betongvägg i ansiktet. Min värld rasade samman. Vad som hände är inte nödvändigt att gå in på. Händelsen är helt och hållet min och Viktors, ingen annan borde ha med det att göra.

Nu, flera år senare, har en person tagit sig rätten att berätta för random människor om den där kvällen. Bara det att han inte har någon som helst aning om vad det är han säger. För det första har han fel, för det andra har han faktiskt ingen som helst rätt att berätta för en enda själ om vad som hände. Han gör detta i ett försök att få folk att tycka illa om mig.
En människa tar alltså min personliga tragedi, och slänger den upp i ansiktet på mig, flera år senare. Sorgen, smärtan, går inte att beskriva. Om han nu ska berätta för folk kan han väl iaf säga sanningen?

Den här människan, jag har inte gjort honom något fel. Jag träffade honom för första gången för ungefär ett år sen. Jag har aldrig sagt eller gjort honom något ont. Han däremot verkar göra allt för att förstöra för mig. Vägarna han tar, för att "sänka" mig, är lägre än jag trodde var möjligt. Han spelar ett så fult spel, så ni anar inte.

Såna här människor borde inte få ta ens energi. Och jag har försökt att släppa det. Nu har han dock gått för långt. Att han berättar vad som hände på nyårsafton 2004 för människor får mig att återuppleva den stunden igen. Mardrömmarna avlöser varandra, och inuti mig pågår ett krig. Ett kaos.

Twilight

Jag håller på att plöja Twilight-böckerna. Ettan tog ett tag att börja med, men tvåan läste jag ut på bara några timmar. Trean har jag fixat idag, och ska påbörja så fort jag bara får tid. Tycker hittills att böckerna är sjukt mycket bättre än filmerna, men så är jag ju en bokmänniska också.

Anyway. En sak slog mig när jag läste tvåan. Anledningen till att jag hittills avgudar böckerna så himla mycket är nog för att jag känner igen mig så otroligt mycket. Om man tar bort alla de övernaturliga inslagen skulle den nästan kunna vara skriven utifrån en tidsperiod i mitt eget liv. Känslorna bara svallar över. Den smärta Bella känner, har jag också känt. På precis samma sätt. Av i princip samma ord. Obeskrivligt...