I måndags överraskade Viktor mig med att bjuda mig på middag på Vapiano i Gamla stan. Jag åt den ljuvligaste pasta ni kan tänka er!

Måndagskvällen avslutades med biljard och öl. Vi vann lika många gånger!

Hade julafton nr 3 igår, innan jobbet. Eventet drog igång ca en kvart innan jag var tvungen att gå. Så jag hann i princip bara öppna mina julklappar, och tacka för dem, innan jag skulle gå. Fick en finfin skål och en kjol, typisk Nathalie-stil. Dock är jag fortfarande rätt svullen efter höstens operationer, så det återstår att se om jag kan ha den...

Att föda barn

Ni som hängt med ett tag vet kanske att jag snittades med Vincent. Jag var l-i-v-r-ä-d-d för att föda naturligt, men jag tänkte ta mig igenom det. När beskedet kom, att jag var tvungen att snittas, blev jag tusen ggr mer rädd. Snittas? Jag? Jag ville inte. Men jag hade inget val.

Ett och ett halvt dygn senare befann jag mig på avdelningen. Alla förberedelser gjordes, och trots att det kom ett akutsnitt emellan så fick jag komma upp på operation rätt tidigt. Den 22 mars 2007, kl 09.48, är utan tvekan den lyckligaste i mitt liv. Inget kan slå de känslorna jag kände just då. Tiden som följde, rehabiliteringen, var dock inte lika rolig. Jag satt och sov i 3-4 veckor, pga att jag inte kunde ta mig upp om jag la mig ner. Under samma period var barnvagnen ofta den enda anledningen till att jag stod upp istället för att falla ner.

Strunt samma, det är inte vad jag vill skriva om.

Jag har nu jobbat på förlossningen i lite drygt ett halvår. Jag har aldrig varit så säker på att jag ska föda naturligt nästa gång, som jag är nu. Jag ska göra allt i min makt för att se till att det blir så. Allt ifrån tillväxtultraljud (Vincent var för stor), till igångsättning så tidigt som möjligt om den uppskattade vikten på något sätt är avvikande.
Det jag ser på mitt jobb varenda dag är det mest fantastiska som finns. Hur livet bara förändras, på en sekund, för de nyblivna föräldrarna. Det må verka läskigt, och till och med äckligt för vissa. Jag ser kvinnor ha så sjukt ont, jag ser allt som kan gå "snett". Ändå har jag aldrig varit mer säker.

Att se en kvinna (vad våra kroppar är fantastiska!) och en man ta sig igenom en förlossning tillsammans, se dem gå igenom smärta, narkosläkare som aldrig kommer och lägger epidural, lustgas som går på full styrka men ändå inte hjälper längre, barnets hjärtljud som går upp och ner och att sen få se dem få upp sitt efterlängtade barn som de väntat på i nio månader, är något utöver det vanliga. Det är något jag ser fram emot att få gå igenom själv, när utbildningar är slutförda och papper för fasta anställningar är påskrivna. Att ha sett allt som kan hända på min avdelning, har inte avskräckt mig det minsta :)

Borta bra, men hemma bäst?

Nu är vi hemma efter lite mer än fyra dagar borta. Vi har träffat både pappa och mamma, och idag har vi bara tagit det lugnt!

I onsdags hade vi för tidig julafton hos pappa, med mycket julklappar och trevligt sällskap. Vincent fick allt han har önskat sig, en städvagn med en exakt likadan dammsugare som jag har, lite böcker, lite bilar, och en pyjamas. Själv fick jag ett urfint halsband!

På julafton åkte vi till mamma och hade julklappsutdelning där också. Av mamma fick jag en emaljerad gjutjärnsgryta. Underbar! Så himla snygg! Vincent fick plastdjur, både från bondgården och från djungeln. Av min syster fick jag coola plåster, och Vincent fick ett stickat Mumintroll :)

Viktor och jag förresten, gav ju varandra varsitt par skor för ett tag sedan. Jag fick mina UGGs, han fick ett par vita sneakers. Nu till julafton hade vi ändå köpt lite saker till varandra. Jag fick en fotkräm som jag hade önskat mig, från L'Occitane. Han fick en skjorta, en fotobok och sin favoritchoklad.

En mycket mysig jul har vi haft! Nu är det åter till vardagen (även om jag ju som sagt jobbade typ hela tiden under juldagarna...)

Det här är kärlek.

Phew. De senaste dagarna har varit stressiga! Såg fram emot en lugn 22 december, men de planerna kunde jag glömma när jag kl 14 blev inringd att arbeta. Var bara att åka hem, expresspacka saker för fem dagar hemifrån, och ta med Vincent till sin morfar. När han var avlämnad åkte jag och arbetade natt. Den 23 åkte jag runt i vad som kändes som halva Sthlm, firade minijul med pappa och co, och sen jobba natt igen. På julaftons morgon sov jag i knappt tre timmar innan vi skulle vidare hem till mamma. Och på den vägen är det. Idag har jag jobbat eftermiddag, och tackade nej till ett eftermiddagspass imorgon. Någon dag vill jag faktiskt ägna mig helhjärtat åt min älskade Vincent. Honom tänker jag nu somna bredvid. Efter knappt tio timmars sömn på lite drygt två dygn är jag rätt utmattad.