Sen i måndags är jag en fri kvinna igen. Inget mer sjukhus. Dock är det fortfarande långt ifrån över. Sjukskriven hela oktober, men har redan börjat på praktiken. Det ger mig mer ångest än tillfredsställelse, men jag känner ett tvång att gå. Måste vara där minst 50% för att kunna slutföra min kurs. Min kropp skriker att jag ska ta det lugnt, utnyttja en del av sjukskrivningen, men hjärnan tvingar mig att fortsätta. Det är för min och Vincents framtids skull...

Förutom mina två V:n saknar jag Viktors familj (som jag nästan ser som min egen, hihi) rätt mycket. Samtliga familjemedlemmar. De har alla varit så stöttande och högst insatta i det här. Skickar hälsningar i sms och här i bloggen, hör sig för genom Viktor osv. Jag har så underbara människor omkring mig, i form av familj, släkt och vänner. Jag tycker om er alla!

Jag hade bestämt mig för hemgång imorgon. Sa till sköterskan att ta morgondagens prov innan nattskiftet går av, för att ha svaret innan ronden, så att läkarna bara kunde skriva ut mig. På det sättet skulle jag vara hemma innan lunch. Viktor var inte överlycklig, mest ängslig. Tänk om vi skulle behöva komma tillbaka, igen? Jag sa att jag ska hem imorgon. Ca en sekund innan han skulle gå kom den. Smärtan, av den värsta sorten. Den som faktiskt inte visat sig på kanske två dygn. Viktor är om möjligt ännu mindre villig att släppa hem mig. Och jag är kanske inte lika säker längre, även om jag längtar ihjäl mig...

Hört hos morfar

- Vincent, var inte så obstinat!
- Jag får vara spenat!


Lite senare smsade jag och frågade hur min spenat mår.


- Hur mår spenaten?
(Vincent skakar lite ointresserat på huvudet, var för upptagen med en film)
- Vincent, ska du vara spenat?
- NEJ! Jag får inte vara spenat!


Hihi. Det är inte alltid så lätt att vara liten :)

Citat

Tvåårstrots. Rätt jobbigt att genomgå, men rätt kul när man ser hur mycket "lustigt" som sägs.


N: Kan jag få en kram?
V: Nej, jag vill inte kramas mamma!


V: Mamma har inte plåster längre.
N: Jo, vill du se?
V: Mm.
(Jag drar upp tröjan)
V: Nej mamma, jag vill inte ha plåster.


(Vincent ramlar)
N: Ojdå, men det gick bra gubben.
V: NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!


V: Jag vill inte det!
N: Okej.
V: FAKTISKT INTE!


N: Kan jag få en till puss?
V: Nej mamma, nu räcker det!

KÄRLEK

Åh, idag var han här. Min ögonsten. Min älskade Vincent. Vi hittade en lekplats bakom sjukhuset som vi hade en liten picnic med kakor i. Det var så härligt att se honom springa runt i den där lilla parken! Han testade allt, vi åkte rutchkana tillsammans, han gav mig fart på en gunga, gjorde sandkakor... Ja, allt som hör till!

När det var dags att gå tyckte han att mamma minsann kunde följa med. Och när han insåg att jag inte skulle det tyckte han att Viktor kunde följa med. När vi sa hejdå i hisshallen sa han att mamma var tvungen att sova på sjukhuset. Vilken förståelse.

Imorgon kommer han igen. Älskade barn.

Idag hoppas jag på besök av Vincent! I vilket fall som kommer han imorgon. Han bor hemma hos sin älskade morfar i helgen. Idag ska de åka till en reptilmässa, där han ska få titta på ormar och ödlor (fast han lär tro att det är grodor). Det kan tyckas märkligt att han inte varit här tidigare, men på vardagar går det ju inte. Och eftersom att jag befinner mig en bit hemifrån har inte Sebastian haft lust att komma hit. Men nu, nu ska han äntligen komma till mig!